kwidgren

Hade ett bra samtal med en bra kompis igår. Ett sånt där samtal som kommer från ingenstanns och som gör att cykelturen blir till en lång stund i en korsning.

Mycket har hänt det senaste året. Speciellt med min person. Jag har hittat den person jag vill vara, som jag delvis har varit och som längesedan försvunnit. Men för första gången i mitt liv är jag ganska bekväm i mig själv. Jag känner mig rolig och avslappnad i de flesta situationer. Trygg i vetskapen om att jag är omtyckt av en hel del människor. Det är en bra känsla som jag tänker göra mitt yttersta för att få behålla.

Mitt själviska synsätt är fortfande aktuellt i vissa frågor. Jag tänker fortfarande göra det som känns bäst för mig och inte för nån annan. Inte stressa fram nått för att underlätta för omvärlden. Så mycket har jag lärt mig, inget gott kommer ut av att köra över sig själv för någon annan. Jag har goda förhoppningar, men ingen brådska.

Igår bjöds det på kalasmåltid och häftiga disskutioner vilket var ett trevligt nytänk för en lördagskväll. Väl hemma upptäckte jag dock att min högra fot svullnat och kliade nått ordentligt. Eftersom jag är borderline hypokondriker var detta självklart inget jag gillade att upptäcka, så jag ringer och väcker mamsen och cyklar sedan iväg till akuten för att lugna nerverna. I mitt huvud snurrar vid denna tidpunkt styggelser som borrelia eftersom svullnaden utgår från samma plats som tidigare nämnt okänt insektsbett.
På akuten tittar sköterskan på foten, skriver en remiss till jourcentralen till söndag(idag) och säger åt mig att gå hem. Det var inget livshotande. På jourcentralen konstaterades det att jag antagligen blivit stucken av nånting igen i lördags (var ju faktiskt nått som stack till under familjen- när jag tänkte efter lite) fick klådstillande tabletter och så var det med det.

Min fina blå cresent, farmors gamla, fantastiska cykel blev stulen som en bonus då den var fastlåst i kompis ps racer-cykel. Varför kan inte folk ge fan i andras saker!

Inte nog med att man blivit vuxen nog att uppskatta att kompis As mamma hängde med på en middag, efter några dagar på öland har jag insett att min mentala ålder i alla fall borde närma sig 60strecket. För vi har gått guidad tur på eketorps borg, promenerat och tittat på vacker natur och på fåglar i kikare (tranor wow), tittat på keramik och suckat när vi missade guidningen på kalmarslott. Kort sagt en bra semester, trevligt sällskap, god mat, svenskt kulturarv och vin med sällskapsspel.

För att kompensera ska det givetvis bli tokfylla imorgon och kanske även på lördag för att säga hejdå i stor stil till kompis A som nu lämnar boet på blekingsborg. Vi ska dock hälsa på henne snarast och skämma ut henne inför alla hennes nyvunna polisvänner.

Att debaser var kändistätt visste vi väl alla, men igår togs allt till en helt ny nivå. Det var nämligen inte bara den gamla vanliga malmökändiseliten som var på plats. I baren stod e-type och hängde avslappnat i sin boss-reklam piké. Och för alla som undrat så ja, håret är lika slitet på nära håll.

Eftersom min satsning inför beach '08 lämnade lite att önska, och kompis m måste pyssla med sjukgymnastik efter sin knäskada har jag idag tillbringat 2h på gymmet. Svetten rann, m utbrast spontant att hon var dödens lammunge när hon gjorde knipövningar och jag kunde inte längre förneka min dåliga kondis när jag flåsade i the glute-machine. Följderna av denna hurtighet kommer helt säkert bli att jag ligger i fosterställning och kvider till på onsdag kl 14 då vi ska dit igen. Hejja hejja nu jävlar påbörjas beach '09.

Igår jobbade jag sommarens sista dag hos de gamla. Det kändes lite sorgligt att slänga polyester-outfiten i tvättkorgen och lämna nycklarna på chefens kontor. Men jag fick en hel del cred under min sista dag, speciellt när en i den ordinarie personalen (som jag inte vetat om hon gillat mig eller hatat mig) ringer tillbaka till jobbet efter att hon gått hem för att hon inte fick chans att säga hejdå och tacka för sommaren innan hon gick. Så nu får jag väl försöka jobba lite i höst också. Men bara lite.

Det finns vissa människor som aldrig helt lämnar ens system. Oavsett hur lång tid det går så finns de kvar, spökandes i bakhuvudet. Jag har insett att även jag har ett sådant spöke. Tämligen oskyldigt och ibland tror jag att jag glömt men så är han där igen. Bara precis gör sig påmind.

I min klädkammare bor det i dags dato 6 älgar, 3 rådjur, 2 hjortar och en grävling. Börjar blir trångt att gå in där nu.