kwidgren

Om jag aldrig igen sätter min fot på klinkergolvet i ett slagteri igen är det för tidigt. Jag känner mig färdig med döden, männen som gud glömde, pappershättan med skärm, hårnätet och den lite sötaktiga lukt kött får när det är en allt för stor mängd inom fyra väggar. Det är direkt osmakligt och jag närmar mig livet som vegetarian systematiskt för varje dag som går. Så är det med det.

Specialarbetet bryter ner mig inifrån. Handledaren är roddig, och otrevlig i smyg, och nu på semester i hundra veckor. På gott och ont. Kvar i labbet sitter jag, med provsvar som jag inte riktigt kan ringa in då jag saknar en referens. Idag skulle jag börja skriva var det tänkt. Istället har jag tvättat, msnat, facebookat och om en timme får lägenheten på kapellplan celebert besök av en vacker kvinna som förväntar sig fika. Hon kommer att bli besviken. Nästan lika besviken som jag blir när jag tvingas lyssna på "vad gör du just nu" i christer i p3. För helt ärligt, kan jag bry mig mindre om vad olika ointressanta människor gör just nu. Knappast.

Det är roligt att blogga full, oftast. Och när det inte är roligt kan man alltid hoppas att man hinner ändra innan nån läser.

Ikväll var det kb, i dess renaste form. Dvs stundvis undrade man om man hamnat på dansbanan på elinelunds koloniområde, lika svängigt och kasedansvänligt var det. Dessutom sprang jag på halva min mellanstadieklass och konstaterade att hiarkin sitter i, mer än tio år senare. Den som var populär då är fortfarande klart mer spännande än den som inte var det , och den som inte var lika poppis då är fortfarande tydligt avundsjuk på fördelningen. Mycket spännande. Men visst är det kul att springa på killen, som var så het att han satt på en stol och blev fotograferad av ett gäng danska småtjejer på klassresan i sexan, som visst vuxit upp och börjat jobba som djurvårdade på allsköns djurparker. Otippat och spännande.

Dessutom blev jag än en gång fascinerad av killar som ids ragga på mig. Oftast dömmer jag ut de stackars pojkarna redan vid första intresseanmälan, och även de stackare, mot vilka jag kanske inte är direkt avig mot vid första anblicken inser snabbt sitt nederlag. Gör det inte det blir det sociala spelet än mer spännande när jag, som i natt, har haft en stackars själ svansande i min närhet en hel kväll, som nog tyvärr menade att jag hade visat nått direkt intresse. Där hade han fel, och det skulle verkligen aldrig hända. Men gulligt av honom att kämpa. Alla former av egotrippar uppskattas. Gillar att känna mig snygg. Heja mig.