kwidgren

Har ett såntdär vardagens hålrum, väntar på att pastan till morgondagens lunch ska bli färdig så jag får gå och lägga mig. Så nu tänkte jag passa på och klämma in en snabb resumé över helgen så att mina få trogna läsare inte tappar stinget.

Lördagen blev en jobbig dag. Vaknade tjugo minuter innan klockan skulle ringa (dvs kl 5) av att någon ansåg att en efterfest i bilen nere på gatan var på sin plats. Det var det inte. Släpade mig upp och tog mig över bron till grannlandet i väster för att skriva min tenta. Detta gick inte alls särskillt bra, imhs hade tagit snälla beslut som att sätta en huvudfråga på neurologi och att inte återanvända några av multiplechoice- frågorna. Lägg ihop ett och ett och inse av denna info att min prestation inte blev lysande.
Efter detta kom jag, efter stor ansträngning, ihåg att hämta mina "gå let" i skåpet för att kunna ha dem denna veckan. Nöjd gick jag till metron för att sen glömma påsen med skorna där. Nu kändes livet lite tungt.
Sen blev det en tripp till smålänningen för att hämta min pallar efter ett halvår på grönbete. Fick en macka (tack det var snällt) och titta på den fantastiskt spännande handbollen(!) innan jag begav mig hem igen. För sen skulle det städas (både hem och mig), handlas, lagas mat och gud vet allt innan mitt hem fylldes av kanske 15 vackra kvinnor som glada ihågen drack sprit och pratade strunt innan avgång till kb. En lyckad kväl avslutades sen självklart med en korv med mos på sibylla i trevligt sällskap.

Igår var jag av förståliga skäl lite sliten (om än mindre än förväntat) och hungrig, och föreslog därför lite snabbt till den gamla flamman att han skulle komma hit med lite mat till mig. Snäll som han är gjorde han det, och det blev slötittande på tv hela eftermiddagen för att sen runda av helgen med en söndagsmiddag hos mina fantastiska kvinnor.

Är egentligen inte så förtjust i tanken att skriva den här typen av "kära dagboks-inlägg". Dels för att det är tråkigt att skriva och dels för att det är ganska tråkigt att läsa. Men eftersom mitt huvud tackade för sig för ungefär tre timmar sen, så är det här det listigaste jag kan klämma ur mig. Håll tillgodo. De mer spännande detaljerna runt helgen och dagens praktik kommer kanske vid ett senare tillfälle. 

(mr g, ledsen att göra dig besviken. du är helt klart i den bruna delen av spektrat)

Idag är det fredag, men hade nog lika gärna kunnat vara nån annan dag. Ska iaf sitta hemma och gå och lägga mig tidigt eftersom jag måste upp oförskämt tidigt imorgon och åka till skolan. För att sen inte orka ta mig samman under tentan och inte läsa hela multiplechoice frågorna. Äh det får gå. Är mest ledsen för att det inte kan bli lets dance hos kvinnorna. Inte lika roligt själv.

Efter tentan imorgon ska jag ta bussen till värnhem och hämta tillbaka mina pallar från smålänningen. Han har lovat en kopp kaffe, men jag tror det när jag ser det. Pallarna ska komma hem igen iaf, efter att ha stått i deras kök sen midsommar. Sen blir det mat och sprit och dans och festligheter på planen. Det blir en helkväll.

Igår diskuterade jag och m fenomenet "det manliga egot". Hon hade varit på dejt och vilket alltid är trevligt men hon hade kommit på sig själv med att bara ställa frågor och lyssna på svar. Hon förstod det inte riktigt, "för visst är -vad gjorde du själv på nyår, en logisk följdfråga efter att han svarat på vad han gjort?" JA det är det. Skärpning grabbar, det här är inte sånt som kvinnliga manusförfattare hittat på till romantiska komedier. Ni är alldeles för bra på att sätta er själva först. Och det är otrevligt.
Rent allmänt undrar jag varför flera killar jag känner har förunnats med ett enormt ego (trevliga grabbar men med ett enormt stort ego) medans jag inte känner några tjejer som är så. Har det med uppfostran att göra? Kommer det med modersmjölken att män måste vara egocentriska? (Rackarns rabarb vad det här är att generalisera. Och nä, det gäller inte alla killar jag träffat i mitt liv. Men tyvärr gäller det fler än vad som jag anser charmigt)

Skrev första tentan idag. Gick över förväntan, Speciellt som jag imorse var helt övertygad om att jag skulle börja gråta när jag fick frågorna och insåg att jag inte kunde nånting. Men jag grät inte. Och det måste väl tyda på nått bra, tror jag. Skrev mer eller mindre kvalificerade svar på så gott som alla frågor. Så nu är det bara att hoppas och tänka på nästa tentaelände.

Firade tentan med att köpa sprit till lördag och dricka en vinslatt som var kvar sen förra lördagen. Och nyss ringde lillebror slundbäck och ville jag skulle komma och se hans band spela. Så det får det bli. Hinner bläddra lite till lördagens tenta först så det blir nog bra.

Idag fick jag veta att ett av mina favvopar gjort slut. Börjar nästan tvivla lite på kärleken. Men jag tänker på dem och jag vet att de inte gjort något förhastat.

Det här året, som går under temat -nytt år nya tider- har så här långt varit precis det. Nya tider.
Det här har hänt: jag har kunnat släppa min skräck för att "vara först". Helt enkelt genom att slippa var det, iaf i fysisk bemärkning. Dessutom har jag återtagit makten över tingen, även såna saker som jag inte tidigare insåg att de kuvade mig.

Jag har börjat umgås igen med en gammal flamma (vet inte om han blir så nöjd med att kallas det, men) Det är riktigt trevligt faktiskt. Den här gången är vi vänner och det funkar oehört bra för mig. Hade glömt hur lättsam han är och jag känner att det precis är en sån relation jag behöver. Inga bekymmer, inga missförstånd. Och dessutom är det väldigt mysigt att krypa upp i nåns famn och titta på en film. Kanske lyckas jag lura hit honom nån mer gång. Får muta med mat eller nått.

Pratade lite med exet på msn idag också. Det var mindre lättsamt. Ska bli spännande att se hur det går den 9.e när jag ska hem dit på fest. Kan inte riktigt bestämma mig för hur man bäst skulle lösa projektet "nu ska vi vara vänner". Det hjälpte lite att ryka ihop med honom på nyår, fick lite utlopp för min frustration. Skulle nästan vilja bråka på riktigt med honom. Kanske skulle det vara en möjlighet att börja om. Nu går vi bara och tycker lite illa om varandra, och det är inte precis den bästa grunden på vänskap. Hade vi rykt ihop kanske det hade kunnat nollställa allt, så att vi nångång kan börja tycka om varandra som vänner igen. För det finns så mycket med honom som jag tycker om. Men det har på nått sätt överskuggats av det faktum att vi kämpar så för att inte bli ovänner, för att inte göra fel. Men jag har ingen anledning att bråka med honom heller. Och jag orkar inte leta efter en. Tyvärr är jag inte så bitter som andra verkar tro. Hade kanske varit bättre att vara det.

Jag har funderat mycket på om han läser den här bloggen. Och därför även funderat mycket på vad jag kan skriva här. Men har bestämt mig för att det inte är mitt problem. Vill han läsa vad jag skriver så får han också leva med vad det står.

Det fanns en tid då killkompisar var viktigare för mig än tjejkompisar. Jag tyckte att det var enklare. Och det kan jag på ett sätt fortfarande tycka. Men är inte enklare också tråkigare? Jag tycker det. Och det är dramatik med killkpmpisar också. Bara på ett annat sätt.
Jag har insett betydelsen av att ha tjejer att prata med, att festa med, att chilla framför tvn med. Det är bra. Och även om hösten var jobbig för mig, så hittade jag tillbaka till någon som inte bara är en underbar vän hon är också en fantastisk kvinna, och inte nog med det så fyndade jag en till. Och sen en till, och igår ytterligare några. Nya kontakter som kan förgylla min vardag och som jag kommer att festa bort både en och två malmönätter med. Dessutom värvades en ny brud till våra söndagsmiddagar. Så nu behöver jag bara laga mat var tredje söndag.

Predikade för mr g idag, hade kanske inte behövt det men har känt ett tag att jag behövde klargöra några saker för honom. Kändes lite som att förklara för ett skiljsmässobarn, men oavsett om han medgav det eller ej (läs ej) så har han känts besvärad ända sen min mindre stolta stund på nyår. Så nu vet han. Tror dock att det kanske måste bli en vandringspredikan. Finns några till som borde höra. Och nån dag, när jag känner mig motiverad ska jag skriva ett inlägg om varför nyår blev som det blev, och jag slutade gråtandes i hallen. Men inte idag.

Jag tänker okyska tankar. förlåt. Kommer högst antagligen att ställa till det för mig. Fast tänker nog inte låta det ge mig problem. Man kan väl bestrida sånt?

En klok kvinna med obotlig cancer var med i ett amerikanskt tvprogram. Efter att hon fått diagnosen hade hon tagit tag i sitt liv och börjat leva. Hon vägrade låta sig begränsas och sa nånting listigt: De flesta människor väntar bara på en tillåtelse för att börja leva, varför måste det vara en dödsdom? Man kan börja leva ändå.

Sitter och väntar på ett samtal från de fantastiska kvinnorna. Ett samtal där de säger att de är på plats och det är dags för mig att ansluta till kvällens bravader. Jag har piffats och pyntats, mest för sakens skull då jag bara ska vara med på förfesten (jävla tentor) men vem vet vem man snubblar över. Lika bra att vara snygg. Det är dessutom inte särskillt festligt för de andra om jag kommer som mitt naturliga sunk. Så det blev min fina gravidklänning från ullared och en flaska vin. Är redo. Och nästa lördag har jag skrivit PARTY med stora bokstäver i kalendern för då är jag fri för den här gången. Förfest hos mig och sen dans på lämplig nattklubb i malmönatten.

Tänka sig att mitt infall att ringa till näset veterinären lönade sig. De kunde tänka sig att förbarma sig över mig v5. Så nu ska jag få lite verklighetsförankring är det tänkt. Roligt ska det bli. Och säkert det jobbigaste jag gjort hittills.
Kanske detta kan hjälpa lite med pluggmotivationen....

Läste gårdagens sista inlägg och insåg snabbt att jag visst var lite menstruell. Och socialt depriverad. Om nån nu undrat vad som händer när jag har mens och tentapluggar så fick ni svaret där. Ett aggresivt blogginlägg om livets jävlighet och människans förfall. Sånt som händer.

Idag har träffat den vän som stått mig närmst, längst. Vi fikade och pratade skit och uppdaterade varandra angående allt viktigt. Han är den i mitt liv som alltid kan vända jobbiga situationer till nått positivt. Och som inte skäms över att sitta och fundera ut lämpliga hämndaktioner mot de som han menar förtjänar det. Han är en sån vän som alla borde ha. En som aldrig skulle tveka för att ställa sig bakom mig och slåss för mig. Det är bra. Det var även han, vars första kommentar efter att jag gjort slut med min första riktiga pojkvän var -ska jag slå honom? Detta är roligt av två anledningar. Dels är min vän inte den mest hotfulla mannen jag känner och kanske inte skulle vara min förstahandsval om jag nångång behövde en slagskämpe. Dessutom var det jag som gjorde slut med pojken ifråga, och som därmed krossade hans hjärta. Tyckte inte att han förtjänade stryk också. Men när jag nångång känner mig ensam så brukar jag komma ihåg min kompis erbjudande. Det värmer i hjärtat.

Det lustiga med att skriva i bloggen är att jag vet när/hur/varför den missförstås och precis av vem/vilka. Och nästan alltid har ni fel. Tänk på det.

Har insett att människan av sin natur är extremt egocentrisk. Det är inte ett särskilt smickrande drag. Något jag säger, väl medveten om att jag också går och tror att alla runt mig tillbringar hela sin vakna tid, och delar av den sovande, med att tänka på mig. Med att analysera mina handlingar och komentarer. Med att försöka få insikt i mina tankegångar och funderingar. - Jag vet att det inte är så. Men fortfarande så tror jag inte på den vetskapen.
Hur kommer detta sig? Jag vet att jag inte är ensam.
Finns inget som irriterar mig så mycket som när människor i min närhet resonerar på det sättet. Detta är självklart inte ett resonemang som uttalas men fortfarande vet jag precis när något jag gör/säger/skriver översätts till en kärleksförklaring eller på annat sätt tolkas som smicker.
Jag försöker jämt intala mig själv att detta bara är min egen egocentriska sida som talar och att verkligheten är en annan. Vännen (som visserligen är en av de nyare och därmed ytligare) tycker inte att jag är efterhängsen och jobbig om jag skickar ett sms, ringer, skriver hej på msn, föreslår en fika. Att det inte förstås som att jag drömmer om att få gifta mig med dem. Jag anstränger mig för att sluta tro att andra lägger ner så mycket tid på att fundera på vad jag egentligen är ute efter. Så då gör jag ett "närmande" mot bättre vetande och responsen jag får blir alltid den väntade. Detta kommer driva mig till vansinne.
Så nu gör jag ett statement: Det är sällan/nästan aldrig mer än tidsfördriv jag är ute efter. Och det trodde jag att vänner (för det är det du är) var till för. Så nu är det dags för dig att inse att min värld och vardag kretsar runt så mycket mer än dig, så att istället för att övertolka, tro på att ett hej oftast bara är ett hej, en fika bara en fika.

Jag har aldrig varit såhär skottrött tidigare. Hemsk känsla. Två tentor nästa vecka som är de största hittills och jag har aldrig pluggat så lite till nånting tidigare.. crap.
För att hjälpa mig med motivationen fick jag ett infall och ringde till en veterinärklinik och frågade om jag inte kunde komma och se vad de pysslade med en vecka efter tentorna. Hon var trevlig och skulle höra lite med chefen så jag ska ringa igen imorgon. Hoppas på det bästa, hade kännts skönt med en sån vecka innan vi börjar vara på kliniken, och jag utan tvekan är den i min grupp med minst erfarenhet. Och nog med störst mindervärdeskomplex. Är livrädd för att jag ska upptäcka att jag är värdelös som veterinär när detta verkligen är det jag vill tillbringa mitt yrkesliv med. Varför var min framtidsdröm inte ett jobb på ica?

Idag tröstade jag mig med en tur på stan med min dvärg. Det var mysigt och gav mig dessutom möjlighet att fira mitt nya visakort.. (ett par stövlar och en påse med paljetter på) Känner på nått märkligt sätt att jag "förtjänar att unna mig nått fint". Trots att det nu har gått ännu en dag utan att jag direkt pluggat. Det går bara utför. Men tillbaka till turen på stan med dvärgen, vi mötte även upp en inte alls lika liten killkompis för lunch, och än en gång slogs jag av insikten att det numer går en trend i det killgäng jag brukar hänga med. Skägg. Det började med p, där trimningen av ansiktsbehåringen blev mer och mer sällsynt för att sen upphöra helt. Och nu har det spridit sig. Det var en imponerande röd ansiktsfrisyr som mötte mig och dvärgen. Är det månne fler som börjat låta sig vägledas genom livet av den fantastiska ålänningen?

Fred Forsell - Skägg
...
mustacher kan ge makt
skägg kan ge sexappeal
...

Men hur ska detta sluta? Vågar inte tänka på hur det kommer gå när de inte så håriga männen i gänget ska försöka hålla jämna steg. Kommer vara sporadisk behåring med struktur som osökt får mig att tänka på annan anatomisk lokalisering.

Ibland funderar jag på var jag vill åstadkomma med den här bloggen. Är väldigt tvådelad i min syn på den. På ett sätt vill jag att folk som är intresserade ska läsa. Men varje gång jag får kommentarer eller någon ifrågasätter nånting så känns det som nån hittat min dagbok och därmed fått oönskad insyn i mina tankar och i mitt hjärta.

Idag hittade jag en fantastisk bok i min bokhylla. En bok jag fått av min åländska kompis. En sån kompis borde alla ha. Denna fantastiska bok är en textsamling av en åländsk man som heter Fred Forsell och kan användas som vägledning genom stora delar av livet. Ger perspektiv på vardagens upplevelser. För er trogna läsare som nu inte har en åländsk kompis som ger en en bok av denne åländske man ska jag med start idag citera texter för att underlätta även er vardag. hålltillgodo

Undergång

Ännu en varm, gråsmetig novemberdag. Det regnar. Jag tittar ut, på termometern: Tio plusgrader.
En blåmes flyger förbi. Jag tycker mig se att den smuttar på en piña colada i flykten. "Okej" tänker jag "naturen är kanske lite ur balans ändå."
Så läser jag på text-tv att årets bandypremiär är hotad på grund av isbristen. Då inser jag, upphetsat:
Det var ju såhär Slutet började - i Roland Emmerichs klimatkatastrofkalkon "The Day After Tomorrow". Inte med en uppfuckad bandypremiär - duh! - utan med väderjävelskap och hällregn.
Och efter regnet kom INTE solsken, utan istället, lite överraskande, en ny istid.
...

Med lite tur skulle jag då få förverkliga en livslång dröm: att få åka skridskor genom stan. Det svåraste vore säkert att 1) överleva själv isbildningen och 2) sen hitta ett par passliga "grillor". Och tyvärr skulle jag nog också behöva räkna med risken att bli ihjälslagen av förvildade byrokrater på jakt efter föda. (Byråkraterna skulle ha överlevt, tänker jag mig, genom att ta skydd i Självstyrelsegårdens källare och elda med regeringens obegripligt torra beslutsprotokoll.)

(kommer säga det många gånger, investera i Fred Forsells - texter att älska till)

Hur kommer det sig att oskyldiga aktiviteter måste leda till så mycket huvudbry? Skulle bara vara lite trevligt tidsfördriv och nu grubblar jag. Dessutom gällandes sånt som jag försöker mena att jag är bättre än. Vilket då betyder att jag inte ens är lite bättre än så (rackarns rabarb). Vad ska den här plötsliga insikten göra med min självbild?
 Jag trodde på nått sätt att man, när man kommit upp i min respektabla ålder och lämnat barndommen bakom sig, skulle sluta tillbringa stora delar av sin vakna tid med att fundera på hur andra uppfattar ens beteende och beslut. Ska man inte ha hittat sig själv vid det här laget? Kan inte göra annat än erkänna att jag iaf inte har det.

Har kommit på en sak, vad är det med singellivet som gör att jag plötsligt börjat leva i det förflutna? Så ska det väl inte vara? Alla gamla beslut har jag börjat tänka över igen. Sånt som sen länge varit glömt och förlåtet och inte minst ointressant har än en gång tagits upp till ytan och bearbetats. Tror dock inte att detta leder till något annat än samma vånda och huvudbry som det gjorde sist, varför lär jag mig aldrig? Jag måste hitta nått nytt att fundera på, ett projekt av nått slag. Och nej, projekt som en sundare livstil och självkänsla räknas inte.

Igår var en toppenkväll med utgång och dans planerad. Detta hade som följd att jag tio i tre fick köa mig igenom hansa för att få komma in på ett knökfullt systembolag för att köpa kvällens förtäring.
Kvällen började bra med en trevlig förfest hos e och m. Efter mingel och drinkar gav sig 1/3 av förfesten iväg på fest med rysslandstema, 1/3 stack till kb och resten vi satte fart mot rumble, klubben som varit the place to be hela hösten. En liten detalj som vi visserligen kände till men inte riktigt förstått följden av var att det just igår var hiphop dancehall på schemat, och det går inte riktigt hem hos den klubbelit som vanligtvis hänger på malmös inneklubb. Resulkatet var en märkligt hopsatt publik som tänkte dansa bort malmönatten. När vi kommer in på inkonst med våra förköpsbiljetter och tänker hänga in jackorna i garderoben är denna full. Detta var ett fenomen jag inte trodde fanns. Blotta tanken att nattklubben bara har garderobsplats till ca hälften av sina insläppta gäster känns befängd. Speciellt som de samtidigt snabbt tackade nej till 20kr/ gäst som alla gladeligen hade betalt. well well, blev en liten downer med vi löste detta genom att knöka ihop våra jackor längst fram på scenen och började dansa. Musiken var bättre en förväntat och djn en man på ca 60 som verkade tycka att det var livet att få stå där och spela musik för oss. Men dansgolvet var knökfullt (vilket det visserligen brukar vara) och just igår bestämde alla sig för att det vilkigaste som fanns var just dem. Aldrig blivit knuffad så mycket eller trampad på så mycket på en nattklubb i mitt liv. Kulminerade med att en tjej armbågade mig i ögat och då fick jag nog. Var inte full nog för stället. Jag och mitt sällskap knökar oss ut från dansgolvet och då upptäcker jag att nån stulit min plånbok från min väska. Att säga att detta gjorde mig sur och ledsen är en underdrift. Hatar att folk tar sig friheter över andras saker. Tur för mig så var i lite klarare i huvudet än mig och gav mig ett nummer så jag kunde spärra mitt visakort. tack!
När jag kom hem blev det att polisanmäla stöld av id-handling, spärra mitt danskakort, icakort och medmerakort. Och svära en stund över mänsklighetens girighet.
Idag ljusnade situationen en del dock, när en fantastiskt trevlig man ringer och säger att han hittat min plånbok på möllan igår. Allt var kvar utom pengarna, men eftersom jag spärrat alla betalkort får jag snällt vänta en vecka på ett nytt visa så jag kan handla mat igen.. Men det kändes väldigt skönt att få tillbaka plånboken iaf.

så vad har jag lärt mig av denna toppenkväll?
att ha numret till bankens "spärra ditt kort"-tjänst inlagt på mobilen
ha en bättre väska, eller bättre koll på min väska nästa gång jag ska knöka mig över ett dansgolv
att inte tro att bara för att jag går ut för att ha roligt så är inte alla andra på samma plan som mig
det finns några människor som orkar anstränga sig för att leta upp ägaren till upphittade saker, tack snälla för det

Okej. Nu var det dags. Dags att återta den emotionella makten över bloggen.

Detta har hänt sen sist: 2007 blev ett av de där mindre bra åren som man måste gå igenom under sin livstid. Började dock bra med en toppenresa till berlin men sen gick det sämre, lunginflammation och parkris med seperation, liten uppgång igen med bachelorprojekt och fint väder, sen regn en hel sommar, pojken jag älskade blev ett ex, höst fylld till breddgraden med skit vilket kommer färga min person lång tid framöver, blev bättring strax innan jul- tog tag i problem och vänner och sen kulminerade året med en fjortisfylla och gråt i en hall. Så på det hela taget inte ett av de bättre åren i mitt liv.
Men allt har inte varit trist, några bra saker har uppkommit i höst, en av dem, söndagsmiddagar med e och m. Fantastiskt trevligt och traditionen lever än, nu med tillägget a. Och vilka brudar i lyxförpackning det är. De kan förgylla vilken tradig vardag som helst.
Nu är det 2008 och detta SKA hända: det inte så spännande singellivet ska uppgraderas till nått värt att nämnas. Nytt år nya tider, gammalt bagage räknas inte längre. Dags att släppa min besatta syn på hänsyn för jag har insett, visserligen på ganska längesen (men gamla mönster är svåra att bryta), att min "hänsyn" inte gangnar någon. Inte lönt att visa mer respekt än man får tillbaka. Nu behövs nytt blod i mitt liv.
Det ska festas i kbh med de fantastiska brudarna, för bättre aktivitet finns inte. Det ska festas i malmö med de fantastiska brudarna. För det är nästan lika roligt.
Projekt beach '08 ska fortföljas (så fort hostan och regnet ger sig) och ska förhoppningsvis kombineras med projekt självkänsla nu. Får se hur det går.
Jag ska också bearbeta mig själv, mina singelvänner och alla som ids lyssna angående svenskens oförmåga att dejta. 2008 ska bli dejtingens år för mig och mina vänner!