kwidgren

"..två år efter att lilleman föddes"

Anestesivecka i skolan, som hittills har gått bättre än förväntat. Lyckats lägga venflons på både katt och hund och det ska man väl vara nöjd med. Men ämnet är svårt, och överväldigande, och lite roligt ändå. Men nu är det tack och lov bara två dagar kvar innan jag har tre veckor ledigt. Ljuvligt.

Påsken blev konstig, dämpad. Speciellt hos pappa i måndags då mycket handlande om farmor. Farfar är jätteledsen och känner sig ensam. De hade varit gifta i över 60år så jag kan inte föreställa mig tomrummet. Dessutom blir han att inse att han inte heller kommer att leva i evigher.
Begravingen är bestämd till den 17.e, Josefine ska sjunga, farmor har alltid velat höra henne. Blir fint.

Använder inte bara den gamla flamman för att stilla mitt närhetsbehov. Det är bara en bonus. Han är trevlig också.

Påskdag, söndag och första helgen på nya kartan. Så ja, allt känns crap. Farmor dog igår. Kändes på ett sätt skönt att det var över. Men har fortfarande inte regagerat, kan vara för att jag inte orkat ringa farfar. Vet inte vad jag ska säga.

I fredags festade jag med mina gamla grabbar och söta e. Det var roligt, längesen jag skrattat så mycket på krogen. När jag väl trillat hem från kb hade jag massor av saker som jag i högsta list kommit på och tänkte skriva här. Men jag orkade inte och när jag vaknade igår kom jag inte ihåg mycket av det. Och det jag faktiskt kom ihåg var inte riktigt så listigt som det kändes på fyllan.

Gårdagen blev konstig, loj. Var bakfull och blev att sova hela dagen på soffan. Sen ditchade jag mr valentines nya lya för en middag, film och chips hos flamman. Det var trevligt, men vi har en konstig relation. Folk brukar höja lite på ögonbrynen när jag säger nått om det. Men det är inte så komplicerat som det verkar. Är egentligen väldigt enkelt och helt fritt för missförstånd. Så döm mig inte för att jag blivit vän med ett gammalt ragg och använder honom för att bota min närhetsabstinens.

Farmor kommer inte att bli bra. Hon blev medvetslös i natt och hennes kropp har lagt ner. Så nu är det bara väntan kvar.

Trots att jag lite väntat på att nått ska hända farmor eller farfar kom det plötsligt. Så hela min vecka har ställt på ända. Skulle pluggat och har inte börjat än. Och imorgon ska jag jobba i äldrevården. Och tentan ligger på måndagen i mellanveckan. Crap. Måste ta tag i det nu.

tänker på farfar.

Min farmor är dålig. Blodförgiftning, sviktande hjärta och vatten i lungorna. Var med systern och hälsade på henne på sjukhuset igår och då kändes hon ganska pigg. Hon var iaf pigg nog för att gnälla över att farfar allt var en urusel karl och att uppmana mig att inte skynda med nått nytt förhållande "det är så lätt att ha bråttom". Oroa dig inte farmor, jag har inte bråttom. Men idag har hon tydligen blivit sämre. Ska dit igen imorgon förmiddag och hälsa på henne. Lilla skrutt farmor. Kan inte låta bli att oroa mig för farfar också, han förstår inte riktigt vad som händer, och skulle farmor gå bort nu så måste nog hans livssituation ses över. Han kan inte bo ensam.

Idag har jag, systern och hennes kompis med barn varit på gekås i ullared. Var ovanligt lite folk, och därför kändes det också som ovanligt lite saker. Men ändå lyckades jag shoppa för 700kr. Otroligt. Fyndade två klänningar för 30kr och 40kr. Den enda från barnavdelningen och den andra i stl large. Blir lite schitzofren men de var fina.
 

Umgåtts med gamla flamman ikväll, trevligt, mysigt. Som alltid. Men hann inte mer än se honom lämna lägenheten och sätta mig vid datorn, innan jag fick en släng av "första helgen på nya kartan" deppen. Långt innan helgen. Satan. Enda helgen i månaden som singellivet känns tradigt. Där ensamheten är större än friheten. Såg att kompis p lagt ut bilder från partyt för en vecka sen med gamla gänget och jag inte är med på en enda bild. När ska jag sluta reagera på sånt? När ska jag sluta bli ledsen?

Idag har det varit snöstorm hela dagen. Men finns det nått så menlöst som snöstorm när det är plusgrader? Blir på sin höjd lite vått på marken och en svag ljus dimma utanför fönstret. Kan lika gärna regna.
Imorse vaknade jag till solsken. Mycket nöjd med detta låg jag ocg drog mig i sängen och smidde storslagna planer på hur jag skulle tillbringa min första påsklovsdag i solen. Bland annat skulle jag putsa mina fönster som en hyllning till våren. Jag hann ett halv fönster innan det blev mulet, och totalt två av tre innan snöstormen var ett faktum. Men hur lönt var det att anstränga sig? Nästan lika meningslöst som snöstormen i sig. Hallå SMHI, Enligt er har våren varit här sen länge!

Nä nu får middagsdejten allt dyka upp, är hungrig.

Nu har jag varit nära att ta bort, eller grovt censurera, förra inlägget flera gånger. Inbillar mig att det kan såra nån. Men skrev knappast några nyheter, oavsett vem som skulle få för dig att läsa det. Så för att utmana mig själv tar jag inte bort det.
Vet inte varför jag orkar tänka i de här tankebanorna överhuvudtaget, är tämligen säker på att ingen annan gör det.

Blev du upprörd så ta disskusionen, jag står för allt jag skrev.

Har funderat väldigt mycket på min situation den senaste tiden (läs senaste månaderna). Funderat på mina vänner och på exet och om mitt liv nånsin igen kommer att likna det liv jag hade för 1½år sen. Tyvärr verkar det inte så, hur jag än vrider och vänder på det. Det går inte att gå tillbaka. Ta nya beslut. Och även om det skulle gå så vet jag inte vad jag skulle göra. Ibland undrar jag om det hade varit bättre att vända ryggen till mina känslor för exet när han la fram idén där våren -06. Att istället för att tycka att det var värt att chansa säga nej för det var för mycket att riskera. Skulle jag nånsin kunna säga nej så var det precis där. Hade haft en period där jag inte var kär i honom. Hade brutit den onda cirkeln. Jag hade min chans. Men det var i allt för färskt minne för att jag skulle kunna stå emot. Inte för att jag inte övervägde det, även den gången.
Hur hade livet sett ut då? Hade jag fortfarande haft tre av mina bästa vänner? Hade jag då istället gått och undrat över vad som hänt om jag sagt ja?
Funderar över vad jag fått ut av mitt och exets förhållande. Var några av mitt livs bästa månader, och sen kom några av mitt livs värsta månader. Utan att jag egentligen fattade det då. När jag tänker tillbaka på det bra så gör det ont, och när jag tänker tillbaka på det dåliga så gör det ont. Och när jag hör hans namn får jag ett sug i magen, obehag i kroppen. Inte längtan, obehag. Mannen jag älskade mer än allt tycker jag inte ens om längre. Och det gör ont. Vet att han inte tycker om mig längre heller, och det gör också ont. Han tycker att jag är den bittra föredettan som inte kan släppa taget och gå vidare. När problemet i själva verket är att jag gjort just det. Släppt taget och gått vidare. Detta gör att jag inte vet om jag nånsin kan få en fungerande vänskapsrelation med honom. Just nu känns det inte som det.
Mitt gamla gäng har också blivit lidande av det här. För att släppa exet har jag även släppt dem. De är inte mitt gäng längre, kan på sin höjd gästspela där nångång. Men jag hör inte hemma där längre. Jag vet det, och de vet det. Vi har slutat kämpa.
Tackar gudarna för att jag har mina fantastiska kvinnor. Där kan jag prata av mig utan att behöva förklara, för de förstår. Relationer helt utan bekymmer. Låter fånigt men är bara lycklig när jag hänger med dem.

Ibland undrar jag hur jag nånsin ska kunna hitta nån som kan få mig att falla så som exet gjorde. Inte för att jag vill ha den typen av relation igen. Älskade honom för mycket. Älskade honom mer än jag älskade mig själv. Kände aldrig att jag dög, att jag var riktigt bra nog. Värst av allt kände jag aldrig att han älskade mig lika mycket somj ag älskade honom. På det sättet kan man inte leva, är destruktivt. Men är lite rädd att jag inte kommer att känna att jag är kär på riktigt när jag jämför med hur jag kände då.

Har druckit så mycket kaffe idag att jag känner mig full. Nog därför jag plötsligt blev så ärlig.

Haft en lort vecka i skolan. Fått göra allas arbete utan att vi fått minsta cred för det. Och det suger. Slutade med en, två, tre överfyllda bägare på fyra dagar.

Men jag har  sysselsatt mig på kvällarna den här veckan. Det är ovanligt och därför var jag självklart döende av trötthet imrose när jag vaknade i ottan. Middag med kvinnor, stallhäng med ålänningen och hennes cirkushäst, middag med mr valentine och ikväll är det lax och tårta för att fira söta As dag. Imorgon är jag ledig. Då ska jag sova länge och njuta av att de otrevliga i skolan får mycket att göra för att vi inte är där, och sen ska jag fika med en fin kvinna. Det blir bra, och om det mot all förmodan skulle vara fint väder så kasnke det blir motion i parken också. Men det vill jag inte lova.

Igår festade jag med gamla gänget. Det var roligt, men som alltid när jag är i samma lokal som exet så kompenserar jag min obehagskänsla med att dricka kopiösa mängder alkohol. Och så även igår. Blev ännu värre då grabbarna varit i tyskland och köpt bla 100 flak öl samt en flaska "hot n' sweet" som jag gick lite väl hårt åt. Blev så full att jag efter en sedvanlig snakebite på kb kände att jag var tvungen att ta tag i mig själv och byta dryckestyp till vatten. Men sen gick det bättre.

Vet inte om det var min nya friss, men det var ovanligt många märkliga raggningstekniker som provades på mig under gårdagskvällen. Inget som direkt funkade dock (har nog blivit för kräsen). Inte ens pojken, som hela tiden höll mig i handen när han skulle säga nått till mig, lyckades. Men för första gången på länge gjorde även jag ett kvalificerat försök på att förföra mig en karl. Och det gick nog egentligen ganska bra, men det tog en oväntad vändning och sen vet jag inte vart han blev av. Killen var nämligen polare till kompis N och kompis N kom helt plötsligt med en kärleksförklaring som jag inte riktigt visste hur jag skulle förhålla mig till. För vad säger man? Tack det var snällt men vi är kompisar? eller? Så nu blir det väl konstigt varje gång man springer på honom. Men men. Går över. Hoppas jag.

Jag har sen jag var liten kastat lystna blickar på alla med lockigt hår. Avundats och sett med missnöje på mitt eget hår utan minsta böj. Så fick jag ett infall för några veckor sen. Traskade in till peppan och la fram mitt förslag, permanent. Hon gillade tanken och idag blev det av. Och lockigt blev det. Lite lockigare än jag tänkt mig. Men med lite ångestladdad glädje lämnade jag frisören. Det är fint. Men ack så ovant det känns, mer ovant än jag trodde att det skulle kännas. Sen är det alltid lite hysteriskt lockigt när det är helt nypermanentat, lugnar ner sig lite efter några tvättar.

Ikväll ska jag skrämma slag på exet.

De senaste veckorna har mer eller mindre kretsat runt min irritation gentemot en tjej i min klass. Flickan är det mest maniska och tvångsmässigt pluggande jag någonsin träffat. Och mer eller mindre alltid haft en glimt av panik i blicken. Det har jag visserligen vetat sen vi började, och tidigare har jag kunnat notera det och sen inte fundera mer på det. Men nu är hon i samma grupp som mig (1 av 5), och det går inte att skjuta under mattan längre. Hon driver mig till vanisnne! Flickebarnet är så rädd att göra fel att hon inte blir att göra nånting alls. Hon har ett maniskt behov av att upphålla aseptik, även fast vi gör tandbehandlingar som inte är sterilt nånstanns. Hon kan inte ta på sig ett par handskar utan att fumla så mycket att de går sönder eller blir osterila. Kvinnan kan inte ens klura ut hur man drar upp vaccin utan att fumla i 15min. Sen toppas allt med att hon rättar oss andra och säger till oss hur vi ska göra. Jag tar jättegärna kritik, men inte från henne!

Idag var ålänningens kotte med till skolan och blev sövd och fick fixat tänder. Jag var sympatinervös med min kamrat men kotten tog det som en man, och nu kommer han vara som en ny kanin. Det är bra.

Eller jag är kanske inte svårt sjuk. Men ynklig är jag i alla fall. Ont i halsen och näsan och tung i huvudet. Tycker så synd om mig själv att jag unnade mig en pizza. Och medan jag väntade på den gick jag till apoteket och storshoppade- alvedon, mucoangin, krämer och resorb. Dyrt blev det, men om jag måste släpa mig till skolan när jag mår kass behövde jag ett och annat att döva problemet med. Är ju så rackarns synd om mig.

Ikväll har jag varit ute och svirat, på en fredag! Kändes direkt fel att förfesta till lets dance, men efter många om och men kom vi iväg och hann till debaser innan tio (gratis inträde). Ett gammalt raggs band skulle spela och det kändes roligt.

Träffade smålänningen, med en kvinna, och höll därför ytterst låg profil.

Mina fina kvinnor hade olika pretto-aktiviteter att tänka på och lämnade lokalen strax innan ett. Men jag som inte alls kände mig redo att gå hem då tänkte att jag skulle gå ett varv och se om jag kunde hitta nån som orkade förbarma sig över mig ett tag. Jag hoppades på smålänningen, men efter att träffat esset i forbolls laget förstod jag att han lämnat stället i sällskap. Istället blev jag att prata lite med esset, vilket var supertrevligt. Men eftersom jag alltid känner mig lite som en finne i röven när jag umgås med det gänget frågade jag några gånger för mycket om jag var till besvär... Vilket gav till följd att jag fick kommentaren "spela inte martyr". Men det var inte min mening. Dock förstår jag att han tolkade det så. När jag till sist lät honom undslippa mitt sällskap gick jag mot garderoben och träffade kompis N som precis hängt in sin jacka. Han hade nyligen återgått till nöjd singel vilket gladde mig då han var allt annat än nöjd sist jag träffade honom. Han är dock en av mina favorit personer som jag lyckligtvis brukar springa på ganska ofta i malmös nattliv. Och jag skrattar alltid sjukt mycket i hans sällskap. Fin kille.

Och än en gång blev jag att gå utan att prata med det gamla ragget. Hade lovat mig själv att prata med honom den här gången, men fick aldirg chansen och var inte full nog för att tycka att det var lönt att springa efter honom.