kwidgren

Om livet är fullt av saker man inte vet hur man ska förhålla sig till, vad gör man då? Låter bli och förhåller sig inte alls? Reagerar öppet och ocensurerat på allt som händer i sin närhet? Eller sväljer och inser att man inte har rätt att tycka till?

Just nu jobbar jag på sistnämnda alternativet men det går inte alls bra. Jag skulle nog behöva en hjälp till självhjälp-bok som säger hur man ska göra för att inte förnärma nån. Är alldeles för bra på att förnärma folk. Men motsägandes vissa andras åsikter så är jag inte en dålig människa. Jag vet bara inte hur jag ska förhålla mig.

Man skulle kunna tro att man tränade på gym svetta när det idag kom inmarcherande en liten trupp av dopingkontrollanter på friskis. I förda matchande jackor och öronsnäckor gick de varv efter varv i gymmet och dömde folk med blicken. Överarmsmått uppskattades och sattes upp mot den knivskarpa gräns där det blir för bra för att vara sant. Kompis m och jag stönade lite extra högt och spände våra mest imponerande muskler varje gång truppen marcherade förbi. Men de unnade oss inte ens en granskande blick. All vår ansträngning mötte noll respons. Till sist hittade de sina offer i friviktshörnet, två killar som lyfte alldeles för tungt för att inte vara påverkade av droger. De passade in i profilen perfekt; killar i 20årsåldern, den ena hade invandrarbakgrund och den andras pappa var säkert kriminell.
Kontrollanternas vana ögon kände igen dem på håll. De hade aldrig en chans.

Idag har varit en företagsam dag. Jag har: Censurerat mitt fylleblogginlägg innan nån hann läsa orginalutgåvan. Sovit på soffan (ca7h). Tittat noga på blåmärket på mitt knä som är av två typer och gör ont som fan. Ojat mig om hur ont blåmärket gör. Ätit en söndagsmiddag som fick gomseglet att utbrista ett vibrato. Sovit till life of brian på en fårfäll på golvet med min jacka som filt.

Överväger att inte festa nästa helg.

Fest med korplaget som lovade gott. Många människor jag tycker väldigt mycket om under ett tak och visst började det bra med prestigefyllda prisutdelningar och bra humör. Sen började det fallera: korplagsmedlemmar som trodde att jag raggade på dem. Det gjorde jag inte- Taxibeställningar med noll hänsyn till alla involverande, vilket klart slutade med att vi var tre som fick åka buss genom halv stan. Kb-kväll som var fullkomligt värdelös. Dålig musik, dåligt folk. Enda bra var en gammal hangup som jag aldrig kommer att lyckas med, typexempel på kille som är way out of my leage, men skam den som ger sig. Sen blev folk för fulla, en blev osmidig och otrevlig och en fick man hämta ut jackan till och leda ut genom lokalen hand-i-hand. 
Låt mig summera: topp-kväll.

-det går väl ändå ganska bra för oss nu?
-jo

Kan inte sätta fingret på vad det är som gör att det är med skräckblandad förtjusning som det plötsligt  känns bra. Kanske är det för att det fortfarande finns annat runt omkring som känns jobbigt. Kanske är det för att jag är rädd för bakslag. Kanske är det för att jag inte vet hur man gör. Hur man håller allt på en bra nivå. På en nivå där allt är stabilt. Det känns som att jag kommer att sabba det igen och tvingas börja om. Jag orkar inte börja om.

Jag är bitter. Hatar det, men jag vet inte hur jag ska komma ur det. Är bitter på mig själv, på min situation och på dem som gör att min situation ser ut som den gör. Men mest av allt på mig själv. Hösten kanske inte är min årstid, ensamheten blir för påtaglig när det är mörkt. Och ensamheten gör mig bitter. Förlåt alla er som måste lyssna, och tack för att ni fortfarande ser ut som att ni hör det för första gången. Och för att ni fortfarande håller med mig, står på min sida trots att ni inte behöver välja och att det inte går att välja. Känns bra att det finns några som håller på mig.